Hör ni?

Tyst, hör ni?

Nä, just det. Det är TYST i det Lindbladska hemmet!!!

Barnen är hos mormor o morfar och det är helt otroligt vad tyst det blir. Skönt för en stund men nu börjar vi allt sakna våra underverk! I morgon bitti startar vi tidigt och åker till Småland vi också.

Kram och God Natt.

Skoltjejen

Helt ofattbart, men storsessan börjar i skolan till hösten. Hon kommer gå på skolan som ligger 2 minuters promenad från huset, helt perfekt. Där har de åldersintegrerade klasser med 6-åringar, som här kallas småettor, ettor och tvåor tillsammans. Det där med åldersintegrerad verksamhet är väl både på gott och ont. En del tvåor är ju enormt stora jämfört med vår lilla storsessa. Vi får hoppas det blir bra iaf.

Vi är inte helt nöjda med hur de har satt ihop klasserna med tanke på vad vi skrev i önskemål och var övriga tjejer i hennes klass bor, men nu är det som det är och vi måste försöka göra det bästa av detta. Personalen känns suveränt bra det lilla vi har träffat dem och vi har fått positiva omdömen om klassen, vilket känns mycket skönt.

Första besöket i klassen var för dryga två veckor sedan. Vår storsessa, som i stort sett aldrig varit blyg och försynt hittills i sitt liv, sprang hela vägen till skolan samtidigt som hon sjöng – ”Jag vill springa, jag vill springa” – i olika tonlägen. Fråga mig inte vad det var för sång, hon hittar på hela tiden. När vi kommer fram till skolan möter hon den enda tjejen som är med från dagisgruppen. Hennes mamma fäller kommentaren ”åh, lite sådär spänt är det här också” och drar efter andan för att förstärka intrycket av hur nervös lilla I är.

Gissa vad som hände? Jodå, storsessan var blygast av alla. Backade bak för att försöka sitta i mitt knä, hade fingrarna i munnen (så gör hon alltid när hon är lite osäker) och vågade inte ens säga sitt namn… Det lossnade litegrann efter en stund när de fick måla men det var försiktigt som bara den.

Under första besöket fick alla småettor två eller tre faddrar, storsessan fick en kille och en tjej. De gick igenom dagens datum, temperatur och namnsdagsbarn. Sedan fick vi föräldrar gå till ett annat rum och barnen fick måla stora målningar som kommer sitta på väggen till hösten, jättefina. Kommer säkert bli jättebra. Fröknarna verkar som sagt superhärliga. Lite tråkigt dock att det inte finns ett enda barn, i blivande ettan och tvåan, som gått på samma dagis som storsessan.

Nu i veckan var det dags för ett nytt kort besök. Samma visa igen, storsessan är otroligt ivrig innan hon ska gå men blir som förbytt när hon kommer dit. Denna gången fick pappa följa med. Med sig hade alla varsin glasburk som de målade och satte tyg på locket, i den ska de samla max 3 sommarminnen. Storsessan går in för denna hemläxa med stor frenesi. Hon försökte ta med sig burken till mormor och morfar i onsdags kväll (ja, vi har barnfritt för tillfället) men vi kom fram till att sommarlovet får börja först…

Nästa vecka ska de på utflykt med nya klassen. Då kommer varken jag eller maken vara med. Spännande, fast jag tror det kommer gå mycket bättre när vi inte är i närheten.

Hon har blivit så stor så plötsligt känner jag. Hon älskar att cykla och numera kan vi ge oss ut på relativt långa cykelturer tillsammans. Läsa kan hon inte ännu men det är spännande med bokstäver och hon skriver när vi säger hur orden stavas. Märker också att hon räknar i mycket hon gör, hur många tuggor det är kvar att äta t ex.

Humör har hon så det räcker till och blir över. Argumentera börjar hon också bli riktigt bra på. Jeezez så arg man kan bli på henne ibland, ja hon på oss också eller lillebror, gnistorna flyger. Sedan svänger hon på två sekunder och blir världens underbaraste, kramigaste goa lilla tjej. Det är inte lätt att hänga med. Har läst och hört att 6-årsåldern är första försmaken av tonåren… kan bli svettigt det här om 10-11 år då vi har 3 tonåringar...

Vad händer om man...

Avloppet från handfatet i badrummet uppe har varit lite trögt en längre tid. Har hällt i avloppsrensning ett par ggr men det har bara hjälpt en kort period, sedan är det lika trögt igen. Häromdagen bestämde jag mig för att nu är det dags, jag ska rensa avloppet ordentligt och skruva isär det.

Utrustad med plasthandskar och hink, förberedd på att detta kommer vara aningens äckligt och lukta rätt illa skred jag till verket. Var som sagt förberedd på att det skulle vara igensatt av diverse hår-rester och rätt slemmigt.

Slemmigt var det, mycket hår var det också. Men ärligt talat! Hur gick det till när 3 örontops och – 1 målarpensel(förvisso av barnstorlek) åkte ner???

Får man gissa att någon av de tre små nyfikna, undersökande, fingerfärdiga minderåriga i hushållet haft ett finger med i det hela…

3 år

Sedan jag uppdaterade ordentligt sist har prinsen och lillsessan hunnit fylla 3 år och det har firats i flera omgångar. Till slut tyckte storsessan att ”nu räcker det med paket för dem, de har faktiskt fått fler paket än jag fick när jag fyllde år”. Nu vet jag, med bestämdhet, att hon blev rejält firad när hon fyllde år också, men det glöms fort.

Vill härmed tacka ALLA som uppmärksammat våra små! Tack för alla underbara presenter de fått, tack för att ni kommer ihåg dem, men FRAMFÖRALLT – TACK för att ni finns i deras och våra liv,

De pratar massor om vem de fått de olika sakerna av, de har järnkoll ska ni veta. Båda två är nu helt införstådda med att när man fyller år sjunger man Ja må ni leva, får paket, blåser ballonger samt äter tårta och godis. Numera fyller vi år flera ggr om dagen och får osynliga paket hela tiden. Helt underbart att se hur de går in för leken.

Det går inte att kort förklara hur de senaste 3 åren har varit men här följer en radda ord som dyker upp när jag tänker på dem(inspirerad av Linda).

Underbart, omtumlande, händelserikt, blöjbyten, klädbyten, skrik, bärande, tjat, tjafs, gnäll, skratt, tårar av ilska, tårar av förtvivlan, tårar av glädje, kramar, pussar, obeskrivlig ljudnivå, stress, stress, stress, intensivt, ljuvligt, syskonbråk, syskonkärlek, sömnbrist, matkaos, oro, glädje, lycka, lycka, lycka.

Att få vara med på resan från då

7 dagar gamla, prinsen till vänster

till nu

Prinsen och lillsessan fyller 3 år, har inte frågat personen i bakgrunden därav rutan i mitten.

Har hittills varit en helt underbar resa. Visst känner både jag och maken oss totalt slutkörda många ggr, visst är det mycket tjat, tjat, skrikande och bråk vissa dagar. Emellanåt är man så trött på sin egen röst och man vill bara säga upp sig för en stund iaf. Men de positiva stunderna uppväger med råge de tunga bitarna.

Jag vill inte vara utan en endaste sekund av livet med våra tre underverk (fast en liten paus då och då tackar jag inte nej till)!

Ser ni vad jag ser?

Tänk att våra små fyllt 3 år, känns nästan overkligt! Vart tog tiden vägen?

Kommer nog aldrig glömma den 14 december 2005. Det var då vi hade tid inbokad för ultraljud av, trodde vi då, vårt andra barn. I början av graviditeten hade jag funderat mycket på hur vi skulle klara av ett barn till men ändå ha tid för storsessan och hennes behov. Redan tidigt funderade jag på hur vi skulle göra med vagnen, att storsessan skulle byta rum till det större så bebisen sov i rummet intill oss osv.

Innan UL hade jag tänkt många tankar på om allt inte skulle stå rätt till, antagligen för att försöka förbereda mig på något sätt. Men INTE EN ENDA GÅNG hade jag tänkt tanken att det kunde vara mer än ett barn där inne, det fanns inte i min värld. Då var jag ändå i v17, men tyckte inte jag var större än då jag väntade storsessan.

Hade fått uppmaningen att ha en välfylld blåsa och var i behov av toalett redan då vi gick in i undersökningsrummet. Jag lägger mig på britsen med bar mage, barnmorskan lägger på kletig gele på magen och börjar föra staven fram och tillbaka över magen. Hon är tyst en LÅNG stund - sedan säger hon - "Ser ni vad jag ser?". Jag tittar på skärmen snett ovanför mig och ser en nästan rund ring till vänster ett rakt streck och en nästan likadan ring till höger. "Är det två?" frågar jag, nästan lite oroligt, maken har inte riktigt greppat vad han ser. "Ja det är det, visst är det härligt" säger hon.

Visst var det härligt, men just då och där, ville jag bara resa mig upp och gå. Fick en otrolig känsla av overklighet, om jag går härifrån är det inte sant... dumt, men så var det. Var dock lite för kletig för det. Hon höll på att mäta och räkna och köra med den där staven i en timme. Gissa om blåsan höll på att spricka?! Jag sa i stort sett ingenting på hela tiden. Var rädd att jag skulle börja gråta. Tankarna snurrade, det var ett enda virrvarr. När hon äntligen var färdig skulle vi komplettera med diverse uppgifter. Jag fick be min älskade M att sköta det. Kände att jag bara måste ut ur det där rummet, måste kissa, måste andas. I efterhand fick jag veta att barnmorskan som gjorde UL hade sagt till min ordinarie barnmorska att ringa mig ganska omgående, "hon blev nog lite chockad...".

När vi gick ner i trapporna för att gå till bilen var jag tvungen att stanna på vägen. Tårarna rann. "Är du ledsen?" frågade M. Jag kunde inte förklara varför då och kan det väl egentligen inte nu heller. Tror jag var i chock, kände bara att, hur ska vi klara detta, hur ska vi räcka till för storsessan, hur ska vi göra med rummen, hur ska jag klara en tvillinggraviditet, hur gör vi med vagn, bil osv. Tror M tyckte det var skrämmande också - men mest häftigt. "Det kommer ordna sig" sa han, "Tänk så häftigt ändå".

Väl hemma fick M gå och hämta storsessan hos kompisarna som passade henne, jag klarade inte det heller. Ringde mamma(naturligtvis) och grät. Vet ni vad min underbara mamma sa då?! "Jag kommer, jag visste väl att alla mina sparade semesterdagar skulle komma till användning. Detta kommer ordna sig. Vi hjälper er". Ytterligare kommentarer är överflödiga.

Ringde pappa och grät. Han berättade stolt för systeryster som ringde och sa "GRATTIS!", "Men, gråter du? Varför det". Ja, varför det, kan man undra så här med facit i hand. Just då var jag rädd, liten, chockad och allt kändes övermäktigt.

Det där chocktillståndet höll i sig flera dagar men så småningom släppte det. Då kunde jag också kännna att det var häftigt, även om jag fortfarande undrade hur vi skulle klara det. Jag hade en väldigt bra graviditet på det stora hela. Blev sjukskriven på halvtid ett par veckor och på heltid från 1 mars. Tror den sjukskrivningen gjorde väldigt gott. Slapp stressen att ta mig till och från dagis och jobb och fick chansen att komma ner i varv innan de tittade ut.

Eftersom lillsessan låg längst ner och hade bestämt sig för att det är bäst att sitta ordentligt på rumpan blev det planerat snitt. Var inne två ggr under veckorna precis innan snittet för rejäla sammandragningar men inget hade hänt. Om det inte hade varit för snittet hade jag säkert gått över tiden till slut...

Snittet gjordes i v38+1, sista veckan innan var lite tung. Det blev varmt, gick upp 3,5 kg(tror jag gick upp 18-20 kg totalt) när jag samlade på mig vätska, fick pollenallergi och kände mig allmänt mastodontig.

5 dagar kvar!

Kl 8:22 den 8 maj 2006 plockades lillsessan ut och en minut senare kom prinsen. Lillsessan hade haft lite dåligt flöde sista tiden och låg precis på gränsen för att räknas som undernärd, hon vägde 2400 g och var 44 cm lång. Prinsen var inte stor han heller men det kändes så, 2895 g och 48 cm lång.

2 dagar gamla, vem som är vem kan ni nog lista ut:-)

Sedan påbörjades resan som 3-barnsförälder. En intensiv resa, en UNDERBAR resa! Nu har de som sagt fyllt 3 år, mer om lillsessan och prinsen som 3-åringar kommer i ett eget inlägg.

Storsessan funderar

Storsessan: mamma, varför trodde så många på allt Jesus sa?


mamma: Ja du, det var en bra fråga. Han var nog väldigt duktig på att berätta och så kunde han bevisa att det han sa var sant.


S: ...(funderar) "Jaa..., och Gud skapade allt. Han skapade dig"


Sedan vände hon sig om och sov.


Ibland undrar man vad som rör sig i huvudet på våra underbara barn???

Drömmar

Efter dansuppvisningen for vi till ICA för att handla lite nödvändigheter samt köpa något fikabröd då vi hade lovat det då storsessan dansat så bra och de små faktiskt höll sig rätt lugna under föreställningen(prinsen kommenterade varje bakgrund på filmduken med "vi haj den hemma tvn"). Väl i affären blev det väldigt heta diskussioner om vilket fikabröd vi skulle köpa men till slut blev det mazariner och två jättemuffins som delades i bitar för alla skulle få smaka. När vi väl hade ätit hemma och skulle fika kom ju nästa diskussion om de delade bitarna, tänk att vi aldrig bara kan ha en måltid utan intermezzon...


Hur som så satte nog dessa muffins spår hos storsessan för när maken tog upp henne för att kissa innan vi gick och la oss sa hon. "Jag drömde så konstigt. Det var ett kors med muffins, som jag ville äta, och så sprutade de vatten på mig"


??