Ser ni vad jag ser?

Tänk att våra små fyllt 3 år, känns nästan overkligt! Vart tog tiden vägen?

Kommer nog aldrig glömma den 14 december 2005. Det var då vi hade tid inbokad för ultraljud av, trodde vi då, vårt andra barn. I början av graviditeten hade jag funderat mycket på hur vi skulle klara av ett barn till men ändå ha tid för storsessan och hennes behov. Redan tidigt funderade jag på hur vi skulle göra med vagnen, att storsessan skulle byta rum till det större så bebisen sov i rummet intill oss osv.

Innan UL hade jag tänkt många tankar på om allt inte skulle stå rätt till, antagligen för att försöka förbereda mig på något sätt. Men INTE EN ENDA GÅNG hade jag tänkt tanken att det kunde vara mer än ett barn där inne, det fanns inte i min värld. Då var jag ändå i v17, men tyckte inte jag var större än då jag väntade storsessan.

Hade fått uppmaningen att ha en välfylld blåsa och var i behov av toalett redan då vi gick in i undersökningsrummet. Jag lägger mig på britsen med bar mage, barnmorskan lägger på kletig gele på magen och börjar föra staven fram och tillbaka över magen. Hon är tyst en LÅNG stund - sedan säger hon - "Ser ni vad jag ser?". Jag tittar på skärmen snett ovanför mig och ser en nästan rund ring till vänster ett rakt streck och en nästan likadan ring till höger. "Är det två?" frågar jag, nästan lite oroligt, maken har inte riktigt greppat vad han ser. "Ja det är det, visst är det härligt" säger hon.

Visst var det härligt, men just då och där, ville jag bara resa mig upp och gå. Fick en otrolig känsla av overklighet, om jag går härifrån är det inte sant... dumt, men så var det. Var dock lite för kletig för det. Hon höll på att mäta och räkna och köra med den där staven i en timme. Gissa om blåsan höll på att spricka?! Jag sa i stort sett ingenting på hela tiden. Var rädd att jag skulle börja gråta. Tankarna snurrade, det var ett enda virrvarr. När hon äntligen var färdig skulle vi komplettera med diverse uppgifter. Jag fick be min älskade M att sköta det. Kände att jag bara måste ut ur det där rummet, måste kissa, måste andas. I efterhand fick jag veta att barnmorskan som gjorde UL hade sagt till min ordinarie barnmorska att ringa mig ganska omgående, "hon blev nog lite chockad...".

När vi gick ner i trapporna för att gå till bilen var jag tvungen att stanna på vägen. Tårarna rann. "Är du ledsen?" frågade M. Jag kunde inte förklara varför då och kan det väl egentligen inte nu heller. Tror jag var i chock, kände bara att, hur ska vi klara detta, hur ska vi räcka till för storsessan, hur ska vi göra med rummen, hur ska jag klara en tvillinggraviditet, hur gör vi med vagn, bil osv. Tror M tyckte det var skrämmande också - men mest häftigt. "Det kommer ordna sig" sa han, "Tänk så häftigt ändå".

Väl hemma fick M gå och hämta storsessan hos kompisarna som passade henne, jag klarade inte det heller. Ringde mamma(naturligtvis) och grät. Vet ni vad min underbara mamma sa då?! "Jag kommer, jag visste väl att alla mina sparade semesterdagar skulle komma till användning. Detta kommer ordna sig. Vi hjälper er". Ytterligare kommentarer är överflödiga.

Ringde pappa och grät. Han berättade stolt för systeryster som ringde och sa "GRATTIS!", "Men, gråter du? Varför det". Ja, varför det, kan man undra så här med facit i hand. Just då var jag rädd, liten, chockad och allt kändes övermäktigt.

Det där chocktillståndet höll i sig flera dagar men så småningom släppte det. Då kunde jag också kännna att det var häftigt, även om jag fortfarande undrade hur vi skulle klara det. Jag hade en väldigt bra graviditet på det stora hela. Blev sjukskriven på halvtid ett par veckor och på heltid från 1 mars. Tror den sjukskrivningen gjorde väldigt gott. Slapp stressen att ta mig till och från dagis och jobb och fick chansen att komma ner i varv innan de tittade ut.

Eftersom lillsessan låg längst ner och hade bestämt sig för att det är bäst att sitta ordentligt på rumpan blev det planerat snitt. Var inne två ggr under veckorna precis innan snittet för rejäla sammandragningar men inget hade hänt. Om det inte hade varit för snittet hade jag säkert gått över tiden till slut...

Snittet gjordes i v38+1, sista veckan innan var lite tung. Det blev varmt, gick upp 3,5 kg(tror jag gick upp 18-20 kg totalt) när jag samlade på mig vätska, fick pollenallergi och kände mig allmänt mastodontig.

5 dagar kvar!

Kl 8:22 den 8 maj 2006 plockades lillsessan ut och en minut senare kom prinsen. Lillsessan hade haft lite dåligt flöde sista tiden och låg precis på gränsen för att räknas som undernärd, hon vägde 2400 g och var 44 cm lång. Prinsen var inte stor han heller men det kändes så, 2895 g och 48 cm lång.

2 dagar gamla, vem som är vem kan ni nog lista ut:-)

Sedan påbörjades resan som 3-barnsförälder. En intensiv resa, en UNDERBAR resa! Nu har de som sagt fyllt 3 år, mer om lillsessan och prinsen som 3-åringar kommer i ett eget inlägg.