Ser ni vad jag ser?

Tänk att våra små fyllt 3 år, känns nästan overkligt! Vart tog tiden vägen?

Kommer nog aldrig glömma den 14 december 2005. Det var då vi hade tid inbokad för ultraljud av, trodde vi då, vårt andra barn. I början av graviditeten hade jag funderat mycket på hur vi skulle klara av ett barn till men ändå ha tid för storsessan och hennes behov. Redan tidigt funderade jag på hur vi skulle göra med vagnen, att storsessan skulle byta rum till det större så bebisen sov i rummet intill oss osv.

Innan UL hade jag tänkt många tankar på om allt inte skulle stå rätt till, antagligen för att försöka förbereda mig på något sätt. Men INTE EN ENDA GÅNG hade jag tänkt tanken att det kunde vara mer än ett barn där inne, det fanns inte i min värld. Då var jag ändå i v17, men tyckte inte jag var större än då jag väntade storsessan.

Hade fått uppmaningen att ha en välfylld blåsa och var i behov av toalett redan då vi gick in i undersökningsrummet. Jag lägger mig på britsen med bar mage, barnmorskan lägger på kletig gele på magen och börjar föra staven fram och tillbaka över magen. Hon är tyst en LÅNG stund - sedan säger hon - "Ser ni vad jag ser?". Jag tittar på skärmen snett ovanför mig och ser en nästan rund ring till vänster ett rakt streck och en nästan likadan ring till höger. "Är det två?" frågar jag, nästan lite oroligt, maken har inte riktigt greppat vad han ser. "Ja det är det, visst är det härligt" säger hon.

Visst var det härligt, men just då och där, ville jag bara resa mig upp och gå. Fick en otrolig känsla av overklighet, om jag går härifrån är det inte sant... dumt, men så var det. Var dock lite för kletig för det. Hon höll på att mäta och räkna och köra med den där staven i en timme. Gissa om blåsan höll på att spricka?! Jag sa i stort sett ingenting på hela tiden. Var rädd att jag skulle börja gråta. Tankarna snurrade, det var ett enda virrvarr. När hon äntligen var färdig skulle vi komplettera med diverse uppgifter. Jag fick be min älskade M att sköta det. Kände att jag bara måste ut ur det där rummet, måste kissa, måste andas. I efterhand fick jag veta att barnmorskan som gjorde UL hade sagt till min ordinarie barnmorska att ringa mig ganska omgående, "hon blev nog lite chockad...".

När vi gick ner i trapporna för att gå till bilen var jag tvungen att stanna på vägen. Tårarna rann. "Är du ledsen?" frågade M. Jag kunde inte förklara varför då och kan det väl egentligen inte nu heller. Tror jag var i chock, kände bara att, hur ska vi klara detta, hur ska vi räcka till för storsessan, hur ska vi göra med rummen, hur ska jag klara en tvillinggraviditet, hur gör vi med vagn, bil osv. Tror M tyckte det var skrämmande också - men mest häftigt. "Det kommer ordna sig" sa han, "Tänk så häftigt ändå".

Väl hemma fick M gå och hämta storsessan hos kompisarna som passade henne, jag klarade inte det heller. Ringde mamma(naturligtvis) och grät. Vet ni vad min underbara mamma sa då?! "Jag kommer, jag visste väl att alla mina sparade semesterdagar skulle komma till användning. Detta kommer ordna sig. Vi hjälper er". Ytterligare kommentarer är överflödiga.

Ringde pappa och grät. Han berättade stolt för systeryster som ringde och sa "GRATTIS!", "Men, gråter du? Varför det". Ja, varför det, kan man undra så här med facit i hand. Just då var jag rädd, liten, chockad och allt kändes övermäktigt.

Det där chocktillståndet höll i sig flera dagar men så småningom släppte det. Då kunde jag också kännna att det var häftigt, även om jag fortfarande undrade hur vi skulle klara det. Jag hade en väldigt bra graviditet på det stora hela. Blev sjukskriven på halvtid ett par veckor och på heltid från 1 mars. Tror den sjukskrivningen gjorde väldigt gott. Slapp stressen att ta mig till och från dagis och jobb och fick chansen att komma ner i varv innan de tittade ut.

Eftersom lillsessan låg längst ner och hade bestämt sig för att det är bäst att sitta ordentligt på rumpan blev det planerat snitt. Var inne två ggr under veckorna precis innan snittet för rejäla sammandragningar men inget hade hänt. Om det inte hade varit för snittet hade jag säkert gått över tiden till slut...

Snittet gjordes i v38+1, sista veckan innan var lite tung. Det blev varmt, gick upp 3,5 kg(tror jag gick upp 18-20 kg totalt) när jag samlade på mig vätska, fick pollenallergi och kände mig allmänt mastodontig.

5 dagar kvar!

Kl 8:22 den 8 maj 2006 plockades lillsessan ut och en minut senare kom prinsen. Lillsessan hade haft lite dåligt flöde sista tiden och låg precis på gränsen för att räknas som undernärd, hon vägde 2400 g och var 44 cm lång. Prinsen var inte stor han heller men det kändes så, 2895 g och 48 cm lång.

2 dagar gamla, vem som är vem kan ni nog lista ut:-)

Sedan påbörjades resan som 3-barnsförälder. En intensiv resa, en UNDERBAR resa! Nu har de som sagt fyllt 3 år, mer om lillsessan och prinsen som 3-åringar kommer i ett eget inlägg.

Storsessan funderar

Storsessan: mamma, varför trodde så många på allt Jesus sa?


mamma: Ja du, det var en bra fråga. Han var nog väldigt duktig på att berätta och så kunde han bevisa att det han sa var sant.


S: ...(funderar) "Jaa..., och Gud skapade allt. Han skapade dig"


Sedan vände hon sig om och sov.


Ibland undrar man vad som rör sig i huvudet på våra underbara barn???

Drömmar

Efter dansuppvisningen for vi till ICA för att handla lite nödvändigheter samt köpa något fikabröd då vi hade lovat det då storsessan dansat så bra och de små faktiskt höll sig rätt lugna under föreställningen(prinsen kommenterade varje bakgrund på filmduken med "vi haj den hemma tvn"). Väl i affären blev det väldigt heta diskussioner om vilket fikabröd vi skulle köpa men till slut blev det mazariner och två jättemuffins som delades i bitar för alla skulle få smaka. När vi väl hade ätit hemma och skulle fika kom ju nästa diskussion om de delade bitarna, tänk att vi aldrig bara kan ha en måltid utan intermezzon...


Hur som så satte nog dessa muffins spår hos storsessan för när maken tog upp henne för att kissa innan vi gick och la oss sa hon. "Jag drömde så konstigt. Det var ett kors med muffins, som jag ville äta, och så sprutade de vatten på mig"


??

Krabbor och prinsessor

I söndags hade storsessan (och en väldig massa andra barn) dansuppvisning. Temat var Disneydags. Storsessans grupp dansade Sebastian ur ariel och alla var utklädda till krabbor. De var bara SÅ söta i sina likadana klänningar och leggings, men det bästa av allt var deras huvubonader. Det var en slags stor hängande mösshatt(vet inte hur jag ska förklara). Storsessan var dock inte helt nöjd med outfiten, "jag ville vara snövit" (en annan grupp hade den).

Det är inte lätt när man är prinsessa och dessutom antagligen skulle kunna ställa upp i 10 000-kronorsfrågan med ämnet Disneyprinsessor...

Dolda kameran

Varför kör det alltid ihop sig? Varför händer alltid allting samtidigt? Titt som tätt hamnar jag (eller maken) i situationer där man tittar sig omkring och undrar var dolda kameran är.

Ska man skratta eller gråta?

Här följer två exempel, kan dra hur många som helst – men då tröttnar ni ju.

Fortfarande kallt ute vilket innebär en genomsvett mamma innan alla fått på sig kläder och kommit ut. Hinner inte mer än ut själv förrän prinsen kommer – ”måste basa mamma” (lägg till ett j mellan a och s). In med honom, av med alla kläder igen och in på toaletten, sätter honom där. Telefonen ringer, ”håll i dig gubben så du inte trillar i, mamma ska bara svara”. Samtidigt som jag svarar hör jag dunsandet utanför dörren och ett illtjut, lillsessan har trillat nedför trappen(inget högt fall och ingen verklig fara, men det tycker ju hon). Är på väg mot dörren, fortfarande med luren vid örat, då ropar prinsen ”fädi mamma”, ”FÄÄÄDII MAMMA”. Ja, var ska jag börja???

Kommer hem sent från dagis, alla är trötta, maken ska jobba över. Går in och sätter igång med maten samtidigt som barnen stannar ute en stund till. Hör världens tjut igen. Lillsessan igen, nu har hon kört bobby car nerför trädäcket och skrapat i pannan. Hämtar henne, in och tvätta rent och ta fram en isklamp. Då gapar storsessan från toaletten, hon har inte hunnit riktigt i tid till toaletten och ska byta trosor och leggings. Problemet är bara att hon försöker dra av trosor, leggings och sockar i ett svep – ståendes. Sedan blir hon jättearg när det inte går. Jag: ”sätt dig ner och ta av dig och hämta sedan nya kläder, jag måste sätta mig med lillsessan som slått i huvudet”. Går ut och sätter mig med lillsessan och försöker kyla bulan, i takt med prinsen som kör något gapandes tävlingsrace fram och tillbaka på altanen. Hinner knappt sätta mig innan nästa ILLTJUT kommer från storsessan. Hon kommer ut, helt förtvivlad med glasögonen i handen – de har numera bara en båge… Gaaah, varför blir det alltid så här?

Kan tillägga att storsessan fick gå utan glasögon till dagis efterföljande dag, men det gick bra och de blev snabbt lagade. Lillsessans fall gick bra, blev en liten bula och ett skrapsår men ingen fara.
Mat fick de också – så småningom.

blurr - om allt och inget

Jaha, så gick veckorna igen. Måste ändra min taktik tror jag. Här kommer nog bli mindre långa uppdateringar och mer korta ögonblicksklipp från Lindblads femma framöver.

Lovade att skriva om påsken men det är ju så längesedan nu. Vi hade iaf huset fullt av härliga vänner på påskafton och var hos barnens farföräldrar på annandag påsk. Skulle haft gäster på påskdagen också men eftersom lilla A var sjuk så sköt vi på det till helgen efter.

Vi har även hunnit ha fixardag på dagis, dansavslutning, fotbollsträningen har dragit igång, systeryster och kusin A med respektive har varit på besök och mamma har varit hos oss en gång till, storsessan har haft dansuppvisning och lekt massor med grannkillar på olika håll, fixat och donat i trädgården, försökt hålla hemmet flytande, träna lite grann och en massa annat…

Känslan av otillräcklighet är ständigt närvarande, både på jobbet och hemma. Är ju som alla vet lite dålig på att gå och lägga mig också och då blir det svårare att vara fokuserad på jobbet, ha tålamod med familjen mm. Ska försöka ta krafttag i det där nu.

Sitter faktiskt på jobbet nu – men jag har slutat jobba. VILL så gärna uppdatera den här bloggen lite mer frekvent – måste bara hitta formerna.

Barnen tar nya steg i utvecklingen hela tiden. Storsessan har varit riktigt seg med att bli av med blöjan på natten (vi har försökt men det har inte funkat). Men nu, peppar peppar, har hon sovit utan blöja en hel vecka och det verkar faktiskt gå riktigt bra. Det kommer säkert bakslag men vi håller tummarna för att det funkar denna gången. Hon vill så otroligt gärna kunna sova med trosor. Prinsen sover också utan blöja sedan ett par veckor tillbaka, olyckor händer men på det stora hela går det bra. Med tanke på att han fortfarande sörplar i sig en hel flaska välling innan läggdags känns det helt otroligt. SKÖNT. Lillsessan är inte mogen att vara utan blöja ännu, varken på dagen eller natten. Vi försöker dock med jämna mellanrum och snart ska det väl förhoppningsvis fungera för henne också.

Storsessan funderar hur mycket som helst. Kommer nog komma ett par inlägg om det här snart. Prinsen och lillsessan pratar bättre och bättre hela tiden, helt underbart sköna är de. Det är mycket syskonbråk men även många stunder då de leker helt super tillsammans. Lillsessan och prinsen ÄLSKAR när de får leka mamma, pappa, barn med storasyster – önskar ni kunde höra dem – de lever sig in TOTALT i leken och den roll de för tillfället har fått.

Nu är det snart dags för födelsedag * 2 igen. På fredag fyller våra små sötnosar 3 år! Tre dagar senare fyller deras far några fler år J. Till helgen blir det kalas med släkten – ”alla kommer” som prinsen säger. Fast det är inte riktigt sant, morbror A och hans K kommer inte eftersom K fyller år på lördag och ska firas i Växjö, vi kommer sakna er.

I morgon ska jag springa vårruset. Det är inte mer än 4,6 km så det ska nog gå. Har dock inte tränat ALLS de senaste 2-3 veckorna vilket inte känns super – det kommer bara så mycket annat emellan hela tiden. Det får bli någon form av ”lunking” för min del, fast tävlingsmänniskan där inne någonstans har lite svårt för att ta det lugnt… om ni ser någon svartklädd ligga i en hög i slottsskogen i morgon vid halv åtta-snåret är det nog jag.

Nästa vecka är det dags för storsessans första besök i sin kommande skolklass. Helt otroligt att vår lilla tjej ska börja skolan, hur gick det till? Kommer skriva mer om klassindelning(kräver ett helt eget inlägg) och hur det går så småningom.

Ja, det här blev ett blurrigt inlägg om allt och inget. Nu ska jag ge mig av inåt stan och försöka hitta någon kul present till världens bästa 3-åringar.

Kram från mig

Still going strong

Det har inte hänt något särskilt och jag har inte lagt ned bloggandet, även om man skulle kunna tro det. Det har dock varit väldigt mycket runt omkring mig under de senaste veckorna. Att jag och maken dessutom har lite olika syn på nödvändigheten med bloggande gör inte saken bättre… Fast jag vet allt att fastän han gnäller på mitt bloggande ibland så läser han ändå inläggen och rätt vad det är står han bakom mig och läser på samma bloggar som jag…

Sedan jag skrev sist har vi hunnit fira undertecknad som fyllt 35 i flera omgångar. Först kom mamma och hade med sig ett stort lass med nybakade bullar(två sorter), grahamsfrallor och köttbullar – Sorry alla andra, men jag har världens bästa mamma, för mig iaf! Hon var hemma och städade som en tok på måndagen(dagen innan jag fyllde år) och fixade mat tills jag kom hem från jobbet. Då kom också en kusin med sin son och vi firade oss båda(hon fyller 3 dgr före mig).

Min födelsedag var händelserik. Blev uppvaktad med fin sång och fina presenter på morgonkvisten. Jag var ledig och jag och mamma tog med oss 3 små busar till Skopunkten. Den butiken är alltid en pärs och det var tur att det var min kära mor som var med och inte maken, han hade tappat tålamodet efter fem minuter. Lillsessan och prinsen ägnade sig åt att springa runt i hela butiken, slicka på TVn x antal ggr, klättra på stora stegar x antal ggr, riva ner skor, prova diverse skor mm, PUH. Vi kom dock därifrån med 10 par skor till slut, NICE. På em kom den bästa av vänner, kära M med sin son. Helt underbart! Jag är SÅ glad att hon har flyttat till Gbg, synd bara att vi inte lyckas träffas oftare trots det. Mamma hade bakat morotskaka. Fick även en mängd telefonsamtal, sms, mail och facebook-hälsningar – HÄRLIGT. Tack ALLA!

Helgen som följde var det fullt hus kan man säga. Hela min storfamilj (endast lillasysters sambo saknades) var här från fredag kväll till söndag lunch. Det betyder att vi var 12 personer som sov i huset i två nätter. Finns det hjärterum finns det stjärterum… På lördagen var det fotboll och dans för storsessan, shopping för syskonen med respektive, lagning av garderobsdörr, uppsättning av lampor, och snickrande på veranda för maken, morfar och prinsen (lillsessan var mer intresserad av annat trädgårdsarbete) och mamma stod i köket och fixade hela dagen i stort sett (hon hade dessutom fixat med maten även på hemmaplan…). Själv for jag mest runt som en yr höna, körde storsessan till dans, dukade, försökte serva lite här och lite där… Runt 16-tiden anslöt mina morbröder och mostrar samt två kusiner, varav en med sambo. Vi blev 16 vuxna och 3 barn på middag. Det blev en helt underbar em/kväll med lång promenad(storsessan cyklade hela vägen, våran stora duktiga tjej), mycket skratt, härliga samtal och enormt mycket lek och bus för barnen och fina presenter. Tänk så underbart att dessa härliga människor ville fira mig! Tack ALLA för att ni tog er tid att komma hit och fira mig, ni är världens finaste. Visst blir det intensivt men jag njuter SÅ av att få ha människor jag älskar och känner mig fullständigt trygg med runt omkring mig!

Mina bröder och sambos åkte på söndag fm och då for jag och syster yster till Kungsmässan för fyra timmars shopping. Helt underbart att få ha syrran för sig själv så länge. Att jag dessutom har en syster med mycket god smak som är otroligt säker i sina omdömen gjorde inte stunden sämre. Shoppade mer än jag gjort på länge (ny handväska(fick pengar till det av syskonen), två par jeans, jeansleggings, klänning som förhoppningsvis kan bäras på båda bröllopen i sommar, bolero mm – gissa om jag mådde bra efter detta. Fast oj, vad hungriga vi blev, nästan svimfärdiga. Väl hemma hade prinsen, morfar och maken (som för övrigt hade nackspärr hela helgen, tur att broders sambo är utbildad massör och kunde avhjälpa en del) byggt färdigt hela verandan med sittbänkar, lucka och hela konkarongen. Mormor hade stekt pannbiffar, kokt potatis med brunsås och smörslungade morötter. Superlativen räcker helt enkelt inte till.

Som sagt, en mycket intensiv helg men ändå helt UNDERBAR. Är så otroligt tacksam för min fina storfamilj, alla härliga släktingar och vänner som värnar om mig och får mig att må bra.

Efter några intensiva jobbdagar var det dags för påskfirande men om den helgen skriver jag i nästa inlägg. Nu ska jag SOVA, sent igen. Hopplösa jag.

Kan ha blivit mycket tokigt i detta inlägg för jag har inte läst igenom och det är skrivet i omgångar.

Kram och god natt till er alla!