Lindblads femma

Vad har då hänt mer i Lindblads femma? Ja, här händer MASSOR, precis hela tiden!!!

Lillsessan har tagit ett rejält kliv framåt när det gäller pratet. Ja, hon har pratat länge men nu sätter hon ihop flera ord och vi förstår mestadelen av det hela iaf. Hon är en otroligt solig och härlig liten tjej men med den starkaste vilja jag stött på. Hon är mer envis än de andra två tillsammans och det vill inte säga LITE. När hon blir arg så blir hon det rejält och hon kan tjura länge när hon sätter den sidan till. Fast när det arga gått över är hon lika go och glad igen. Hon är så otroligt omtänksam och kramig. Om hon märker att någon är lite ledsen kommer hon direkt och kramas, klappar och pussas, helt underbart. Dockor av olika slag står högt på leksakslistan just nu. Om de bara får blir både hon och prinsen helt överlyckliga om de får klippa papper i mikroskopiska bitar. Lillsessan och prinsen har världens fighter om vems mamma och pappa vi är: ”MIN MAMMA” säger de båda två och ingen vill ge sig, tuff kamp säger jag.

Prinsen han får ett allt större ordförråd fast han har stora problem med bokstäverna J och R. Det lät rätt kul när mormor försökte lära honom att säga J. M: ”Kan du säga J?”, P: [i], M:”J”, P:”[ii), M:”Kan du säga mjöl?”, P:”Ja, möl”… Han säger inget annat ljud i stället för J utan utelämnar det bara. Kan säga att det är svårt att hålla sig för skratt när han kommer och berättar att han har bajsat… Han har verkligen glimten i ögat och hittar på nya upptåg ideligen. Hans verktyg, motorsågar och verktygsbänken är de stora favoriterna. Han kan skruva ihop och isär saker hur länge som helst. Som tur är har han än så länge bara tillgång till plastverktyg, annars hade vi inte haft en hel pinal i huset. När han inte skruvar eller snickrar tar han gärna dammsugaren eller skurmoppen och städar, lite udda intresse men om det håller i sig bådar det gott... Bråttom har han hela tiden. Dagispersonalen säger att de aldrig har sett någon som springer så fort med armarna rakt ner efter sidorna. Klättrar gör han också, förra veckan hade en av fröknarna plockat ner honom från något rangligt plastkök på dagis…

Storsessan har fått glasögon, men det ska jag skriva om i ett alldeles eget inlägg. Dessutom våndas jag och hennes far just nu för hur vi ska fylla i anmälan till skolan, men mer om det i ett eget inlägg också. För övrigt börjar vår storsessa verkligen att bli stor. Hon funderar mycket och lär sig mycket nytt hela tiden. Det är underbart att följa hennes tankar och funderingar men också otroligt frustrerande att hänga med i de tvära svängarna ibland. Det är rätt mycket utbrott, hon blir så otroligt arg när något går snett eller hon inte får som hon vill. Hon blir så arg att hon inte riktigt vet själv hur hon ska reda ut situationen ibland. Tyvärr måste jag väl säga att dessa arga och tjuriga utbrott kan vara ett arv från min sida… känns inte bra men vad gör man? Den biten har väl blivit LITE bättre hos mig med åren så den blir väl förhoppningsvis det hos henne också. Mellan utbrotten är hon världens mest underbara, kramiga och gosiga 5-åring man kan tänka sig. När vi pratade i telefon igår sa hon plötsligt ”Jag älskar min mamma”. Gissa om mammahjärtat smälter ihop i en blöt pöl då?!

Syskonen bråkar en del och tjuvnypen blir många vissa dagar. Dock måste jag säga att de leker otroligt bra tillsammans ofta. Ofta duger bara storasyster till att trösta en ledsen bror eller lillasyster. Att få leka tillsammans med storasyster är verkligen det ultimata enligt småsyskonen, det lyser i ögonen på dem. När de inte får vara med, för det händer också titt som tätt, är förtvivlan avgrundsdjup. Prinsen och lillsessan kan också leka bra tillsammans utan storasyster, de kan busa med varandra så skrattet bara studsar mellan väggarna här hemma. Fast det gäller att hänga med, det kan gå fort från skratt till förtvivlan.

Livet snurrar på i 300 knyck mest hela tiden. Emellanåt blir både jag och maken grymt frustrerade av att vi inte hinner med något utöver det mest nödvändiga för att hålla vardagen flytande, ja ibland hinner vi inte ens det. Känner mig SÅ otillräcklig allt som oftast. Fast det är väl lika bra att vänja sig för även om livet är intensivt på sitt sätt nu när barnen är små lär det inte bli mindre intensivt för att de blir större och klarar mer själva. Då är det annat som blir intensivt i stället, med aktiviteter och annat.

Vi försöker båda komma igång med lite mer regelbunden träning. Har haft två riktigt bra veckor ur träningssynpunkt men nu är vi båda däckade av rejäla förkylningar igen. Typiskt, när man känner att man börjar komma igång så blir man sjuk… Min älskade make, som tycker att jag ska tycka lite mer synd om honom, har legat helt däckad här hemma idag. Har nog åkt på en riktig dunderförkylning, stackarn… Jag tycker faktiskt lite synd om honom men diskussionen om sjuka män tänker jag inte ge mig in i här…

Det blev ett LÅNGT inlägg. Om du har orkat läsa ända hit vill jag bara säga KRAM och god natt!